Archive for the ‘Övrigt’ Category

h1

The League of Redheads

07 februari 2014

Tänk er en värld, inte helt olik denna roterande lerboll I rymden, där normen säger att “Rödhåriga inte får dansa”…..
Helt absurt, säger ni, nu har den gamla transan gått och tappat tråden fullständigt, säger ni sen, men nej säger jag då, I detta universum jag målar en bild av åt er, är det helt förbjudet, inte enligt lag men enligt NORMEN att rödhåriga att dansa…

Minsta lilla tillstymmelse av rytmiskt vaggande I takt med musik ses som något oerhört provocerande, “Helt omoraliskt”… “Snuskigt”…. “vidrigt“… är kommentarerna som faller som blytackor på bördan för den rödlätte person som vågar känna sig det minsta danssugen.
Men på denna värld, denna bästa av världar för alla utom dansanta rödhåriga, fanns en ung kvinna som älskade att dansa, dans var något som gjorde henne LYCKLIG….

Det hade börjat ganska oskyldigt när hon som barn knöt en schalett over sitt kopparhår och svängde runt ropandes till sin mamma att “titta mamma jag är en dansös”…. Mamman lätt road och oroad smålog och tänkte att det nog bara var en FAS.
Men det var ingen fas, lusten att dansa blev en hemlig vän under uppväxtåren, och när åldern äntligen gav henne mod nog drog hon gärna en mössa over sina röda kaskader och gick ut på skumma dansgolv.

Allt det här var nu inga problem tills den unga rödtoppen tyckte att dansa borde hon få göra utan at skämmas, utan att ses ned på av andra och utan att kallas ’sjuk’.
Men se det gick inte alls det, att tala om dans i pinakyrkan går nog bra om du inte är en rödhårig som dansar vill säga, att bara tillfälligt ha mössa eller blond peruk för dansandets skull ses som något fruktansvärt äckligt av de många rödhåriga som står i kö för att godkännas till total hårtransplantation, och normativa dansande driver linjen att de blir ”lurade” av att rödhåriga ”låtsas” vara andra ”än de är”…….

Är det inte underligt att rödhåriga dansar så säg? Är de inte rätt äckliga, va? Och visst är det befogat att det betraktas som en psykisk sjukdom så att de kan få hjälp?

Transvestitism är fortfarande att betrakta som en psykisk sjukdom, en perversitet.
Vi skall helst hålla oss gömda eller dyka upp som glammiga, lite depraverade blickfång vid de tillfällen när Normenssons vill det. ”Transor” är det värsta en Transsexuell kan tas för, fast man skulle tro att det skulle vara värre att tas för normativ och fördomsfull…

Själv, är jag min egen ”League of redheads”, jag vägrar låta mig ses som sjuk eller pervers, jag förstör inget för TS genom min existens.

Så… skaffa lite hårfärg eller en juste peruk, kanske är du själv en rödhårig som vill dansa!

h1

Midvinternatten….

24 december 2013

Midvinternattens ström är på,
Skärmarna lysa och glimma.
Hetros sova i intecknad villa,
vride sig svettigt i denna sena timma.
Kickers vandrar runt på stan,
regnet blänker på väg och spår,
regnet blänker kallt på taken.
Endast byxbögen vid datorn.

Runkar så smått åt Machomän,
Mycket muskler och lite vett,
runkar, som många nätter förr,
i arméns vita med Y-front,
tittar på skärmen, där svetten så glänser
på Y- kromosomens übermensch,
Runkar, fast ej det lär båta,
pojkarnas män är ständigt så kåta.

TS Talibanen sina händer tvår,
skakar huvud och fläta —
»nej, inga ”transor” får,
nej, inte utan en neo-mutta»
»ens misstänkas vara, annat än
vidriga Autofilisteér, kräk och
fetischter.»
Talibantants fördommar lätt förtäckta
Det är ju bara hon som är ”äkta”.

Kravallflatan sover och drömmer nu,
om julpynt och barnbarn.
Tänker på rychigt, juligt & pyssel,
där i drömmens frihet.
Vaknar sedan med nyter min,
och skriver upprop om torskjakt
i vasastan.
Politisk som alltid och ständigt på gång.

Midvinternattens ström är på,
Skärmarna lysa och glimma.
Ingen sova i Qruisers skara,
trött intill morgontimma.
HBT sverige surfar runt ett dygn,
letar sällskap och trygghet
regnet blänker kallt på taken.
Endast HBT-folk sitter vid datorn.

h1

Midvinternatten….

24 december 2011

Midvinternattens ström är på,
Skärmarna lysa och glimma.
Heteros sova i intecknad villa,
vrida sig svettigt i denna sena timma.
Sverigedemokrater vandrar runt på stan,
regnet blänker på väg och spår,
regnet blänker kallt på taken.
Endast facebook är vaken.

Bögen stirrar på Machomän,
Mycket muskler och lite vett,
runkar, som många nätter förr,
i arméns vita med Y-front,
tittar på skärmen, där svetten så glänser
på Y- kromosomens übermensch,
Runkar, fast ej det lär båta,
pojkarnas dyrkande män är ständigt så kåta.

TS Talibanen sina händer tvår,
skakar huvud och fläta —
»nej, inga ”transor” får,
nej, inte utan en neo-mutta»
»ens misstänkas vara, annat än
vidriga Autofilisteér, kräk och
fetischter.»
Talibantants fördommar lätt förtäckta
Det är ju bara hon som är ”äkta”.

Kravallflatan sover och drömmer nu,
om julpynt och barnbarn.
Tänker på rosa, rött, juligt & pyssel,
där i drömmens yttersta frihet.
Vaknar sedan med nyter min,
och skriver upprop om torskjakt
i vasastan.
Politisk som alltid och ständigt på gång.

Midvinternattens ström är på,
Skärmarna lysa och glimma.
Ingen sova i kommunityns skara,
trött intill morgontimma.
HBT sverige surfar runt ett dygn,
letar sällskap och trygghet
regnet blänker kallt på taken.
Endast HBT-folk sitter vid datorn.

h1

Mmmmmmoderaterna

04 juli 2011


.

(Ett räddat inlägg från Expressens blogsidor som nu läggs ned)

h1

RRRRRReinfeldt rrrrrrrejsar på i spåret

21 december 2009

 

Skrattar nästan ihjäl mig när Reinfeldt tycker att ”världen går ju inte under för att man blir arbetslös”…överklassyngel som han är har han gjort allt för att göra livet till en plåga för de utanför arbetsmarknaden, så att ”röstfiska” med den frasen är nästan plågsamt korkat…

h1

En lite(n) sjuk saga.

28 februari 2007

Det var en gång ett land som gick under namnet sagolandet, det var ett pyttigt och nuttigt litet land
fullt med knubbiga små lintottar till prinsar och prinsessor (allmänt välsedda på skolavslutningarna),
fryntliga änklingar till kungar, ståtliga riddare, väna möer och barska styvmödrar…

De flesta av sagolandets innevånare levde i förvissningen om att just de levde i den bästa av alla världar.
Gräset var grönare, skogen var mer trolsk och älvorna mer älvlika än i något annat land de kände till.
Det var ju nu i och för sig så, att i princip ingen i sagolandet rent faktiskt varit utanför de
magiska gränserna som omgärdade deras lilla rike.
Så det var ju ganska ont om riktiga referenser för någon rättvis jämförelse, men ändå.

Utanför sagolandet var det istället inte alltid lika idylliskt. I den vilda världen, många magiska mil
utanför sagolandets gränser rasade vargkrigen sedan många år tillbaka.
Många vargar tvingades fly för att inte bli fällar på golven i någon krigsherres riddarsalar.
Och de flydde till sagolandet.

Innevånarna i vårat förtrollade lilla inavelsrike var som ni säkert förstår, inte särskilt glada över denna
”varginvasion” som många kallade den promille, som vargarna kanske kunde utgöra
av sagolandets så normativa befolkning.
Men det fanns en som uppskattade influenser utifrån, en som omfamnade de udda och
främmande fåglar som sargade släpade sig till sagolandets gränser i hopp om ett nytt liv.

Mormor var en äldre välbärgad kvinna, boende i en paradvåning mitt i nöjeskvarteren,
djupt inne i sagoskogen.
Hon brukade hålla udda existenser och sargade konstnärer under armarna ekonomiskt
för att skapa ett kulturellt och spännande klimat åtminstone i delar av sagolandet.
En av de som mormor särskilt uppskattade var en speciell varg,
vi kan kalla honom för ’våran varg’.

Inte nog med att ’våran varg’ var varg, något som ju inte alls var poppis i sagolandet,
utan ’våran varg’ var också en varg med en stor faiblesse för vackra kläder..
Nu kunde det ha varit så enkelt att ’våran varg’ bara gillade dyra skräddarsydda kostymer
och feta guldlänkar om armar och hals.
Men så var inte fallet, ’våran varg’ gillade skor med klack, silkiga stumpor och skira klänningar,
något som inte störde mormor alls, tvärtom tyckte mormor att drugor och transor i allmänhet
gjorde livet lite gladare och festerna lite glammigare.

Det fanns som sagt många i sagolandet som inte gillade vargar och andra ”underliga” varelsers
närvaro i ”deras” ”perfekta” lilla sagoland, där allt varit så oändligt mycket bättre förr om åren.
Åtminstone om man fick tro de som inte ens var födda ”förr om åren”.
En av de hårdaste motståndarna till varginflyttning var skinheadsens självutnämnde ledare,
allmänt kallad ”Jägarn”.

”Jägarn” spenderade det mesta av sin tid med att med fickorna fulla av diverse vassa tillhyggen
stryka omkring i sagoskogen på jakt efter någon ”vargböling” eller ”bögjävel”
som inte riktigt var på sin vakt, för att lära dem att veta hut med lite hälsosamt övervåld.

Nu ville det sig inte bättre än att mormor föll pladask för ’våran varg’, han var söt i sina klänningar,
vänlig och väluppfostrad, han svor inte eller släppte sig vid matbordet.
Han kunde sy och tvätta men samtidigt spika upp tavlor och hyllor utan att få maskor på strumporna.
Så mormor bestämde sig helt sonika för att gifta sig med sin nye, söte lille älskling.

Giftermålet föll inte i god jord hos mormors dotterdotter, rödluvan,
som kallades så då hon envisades med att trots modets växlingar jämnt
färga sitt poppigt uppklippta hår morotsrött.
Rödluvan var inte alls glad åt detta mormors senaste påhitt, visst, rödluvan var ju en bildad människa,
liberal lokalpolitiker, och som sådan var hon ju tvungen att för det mesta sätta sig över sina fördomar,
men någon måtta fick det ju vara.

Jag menar, tänkte rödluvan, vargar, och till på köpet degenererade sådana,
vem kunde veta vad det skulle göra med fastighetspriset på mormors paradvåning i sagoskogen?
Denna paradvåning som rödluvan alltid sett som självklart att hon skulle ärva,
skulle nu tillfalla en vargtransa som säkert skulle fylla den med ”gud vet vilket drägg”.
Våningen och resten av mormors stora tillgångar var tänkt att låta rödluvan att starta sitt eget parti
när väl tanten tillslut kastat in handduken.
Ett parti för upplysta, liberala och moraliskt högtstående sagomänniskor,
som rödluvan själv, inte en massa löst vargpack.

Nu ville det sig inte bättre än att ett par månader efter bröllopet reste mormor till Lanzarote,
en resa som skulle vara i flera veckor.
Det här var ett tillfälle som bara var för bra för att missas, tyckte rödluvan,
innehav är ju nio tiondelar av lagen, och med mormor pressande vid poolen i Lanzarote
skulle nu vargen raskt ut på gatan.
Med en korg full av representationstoblerone och ursäkten att ”vattna blommorna”
begav sig rödluvan i ett huj till sagoskogens fashionablare kvarter.

Nu var resan till Lanzarote egentligen bara en rökridå för den plastikoperation
som skulle låta mormor hamna på Gläntextras förstasidor till våren,
utan att behöva skämmas för påsar och rynkor.
’Våran varg’ skötte marktjänsten med glans under dessa veckor som mormor låg till sängs
bakom fördragna gardiner, väl inlindad i bandage från topp till tå.
Iförd en ovanligt glittrig kreation höll nu ’våran varg’ på att öva in dansstegen till sagolandets
senaste schlagerdänga för att roa mormor som låg där och sög i sig näring genom ett sugrör,
när rödluvan brakade in genom dörren.

Rödluvan stirrade på vargen, som välsminkad stod med gapande mun framför mormor
och förvånat stirrade tillbaka.
Hon kastade en blick på den uppenbarligen mycket svårt skadade kvinnan i mormors säng.
Sekunderna tickade på en bra stund innan rödluvan la ihop helt fel två med två andra,
också de helt felaktiga, och fick ungefär 112…
uppgav ett illvrål som kunde ha väckt humpty dumpty ur hans grav om det inte varit så
att alla bitarna sprits land och rike runt sen han föll av muren.
”Jägarn” var ute på span efter lätta offer när han hörde vrålet,
ett vrål som innehöll alla de löften om våldsamheter han till stor del levde för.
Han rusade i riktning mot vrålet, upp för marmortrapporna och in genom den öppna dörren.
Rödluvan var nu helt hysterisk, det hjälpte inte hur vargen i högklackat
eller mormor dämpat genom järnvägsrälsen i munnen än försökte förklara.

När nu ”jägarn” med stanleykniven i högsta hugg rusade in genom dörren,
pekade rödluvan på vargen och ylade ”mööööördare”…. ”möördare”.
Ingen tvekan, detta var vad ”jägarn” fötts till, staleykniven gjorde raskt djupa snitt genom glittertyget,
hud, senor och djupt in i muskler,
Blodet sprutade, rödluvan ylade bara än mer hysteriskt,
mormor kved genom ståltrådarna och tryckte på personlarmet till det hutlöst dyra vaktbolaget.

Några snitt till, en brottningsmatch med fyra kraftiga väktare, akut ambulansfärd för en uppskuren varg
och en injektion med lugnade i rödluvans väl tilltagna bakdel senare,
så hade tidningarna Bladextra och Sagoposten att skriva om i månader.
Det hela blåstes raskt upp till kannibalism, massmord och snaskiga detaljer om mormors privatliv
och vargens utsvävningar.

För rödluvan blev tidningarnas uppmärksamhet en utmärkt plattform för hennes nystartade parti,
hon fick raskt vind i sina inskränkta politiska segel, och vann åtminstone för en tid popularitet bland sagoväljarna.
När hetsen
slutligen ebbat ut omformade hon sitt dalande parti till en ”folkrörelse”
och kunde sen kassera in guld och gröna skogar på att tycka ÅT folket.

Ryktet gav senare vid hand att ”jägarn” under sin långa och svåra tid i ett fängelse fullt av vargar
funnit sitt verkliga kall, och en del säger sig ha sett honom smygande omkring
i de skummare delarna av sagoskogen iförd läderchaps med ett stort leende på läpparna.

Mormor och hennes älskade transvarg blev en helt egen romantisk historia,
full av glitter och glamour, men det, det är en helt annan saga…….

 

h1

Mörker

24 januari 2007

Jag försöker hitta ett vagt minne från när jag var liten, ett minne som jag samtidigt till viss del vill försöka undvika att minnas, och det är inte helt lätt.

Men jag minns en sak tydligt, tydligt för att det var en sak som gav mig en egen värld, ett fantasirike utan gränser, som ingen kunde invadera eller klampa in i med sina regler om hur världen skulle vara eller inte vara.

Jag var aldrig mörkrädd, inte ens när jag var riktigt liten.
Ett av dessa mina första minnen, som jag misstänker har färgats in av att jag fått det berättats för mig otaliga gånger, är att det inte gick att få mig att sova när nattlampan var tänd.
Bara i riktigt mörker sov mitt då relativt nyfödda jag, ordentligt.

Dunderklumpen

Jag minns också, och det här är mitt eget minne för sånt här berättar man inte för sin mamma, för då ringer hon BUP direkt, jag minns att jag brukade fantisera fram de värsta monster under sängen jag bara kunde, och sen låta en arm eller ett ben ”falla” ner över sängkanten och bli kvar där, hängande, bara för att verkligen testa det nya rike jag hade vunnit och om jag kunde bli skrämd av det jag inte såg.

Jag blev någon annan i mitt mörker, alla fel och brister gick inte att se i mörkret, jag och världen blev som vi borde vara, inte den falska vrångbild en tvingades visa upp för en många gånger dömande omvärld när dagsljuset tränger in i alla porer och skrymslen av ens existens.

Senare upptäckte jag också en annan fördel med min totala brist på mörkrädsla, andra, som inte var rädda för allt det som jag var rädd för, skrämdes tydligen oerhört av den brist på bäring och kontroll de utsattes för när mörkret härskade.

Det blev min styrka att vara mörkrets mystiska allierade, och det räddade mig och min självbild ur många situationer.
Jag minns hur jag fick leda klassens idrottshjälte, fotbollens grabbiga gåva till alla pappaföredettingar som själva missat sina egna slutspelschanser, honom ledde jag i handen genom stora skogen och längs öde åkrar hem till gården där han bodde, efter en skräckfilmsvisning hos en tjej vars föräldrar hade VHS.

Senare, vid fyllda tretton kunde jag återigen träda in i mörkret och känna dess trygghet, jag hade en stor garderob, som man kunde gå in i, dit kunde jag gå och släcka ljuset, stänga omvärlden ute med ett enkelt knapptryck.

En natt stod jag med blödande näsa djupt i mörkret inne i skogen och betraktade de två äldre tonåringar som på en buss bestämt sig för att ”pryla upp ”transan””.
Jag stod där tyst, och såg dem vela inför mörkret och sedan brista i sitt finniga tonårsmod, uppblåst av dansk vodka, och med påklistrat mod slänga ur sig gapiga men osäkert klingande hot, för att sedan lomma iväg i sina jeansjackor.

Jag är fortfarande inte rädd för mörker, jag är fullständigt livrädd för en massa annat, men mörkret är min vän.

minibitch1.png