h1

Läs:Mörker

14 december 2009

Jag försöker hitta ett minne från när jag var liten som jag samtidigt i viss mån vill försöka undvika att minnas allt för klart, och det är inte helt lätt.

Men jag minns en sak tydligt, tydligt för att det var en sak som gav mig en egen värld, ett fantasirike utan gränser, som ingen kunde invadera eller klampa in i med sina regler om hur världen skulle vara eller inte vara.

Jag var aldrig mörkrädd, inte ens när jag var riktigt liten.
Ett av mina första minnen, som jag misstänker har färgats in av att jag fått det berättats för mig otaliga gånger, är att det inte gick att få mig att sova när nattlampan var tänd.
Bara i riktigt mörker sov mitt då relativt nyfödda jag, ordentligt.

Jag minns också, och det här är mitt eget minne för sånt här berättar man inte för sin mamma, för då ringer hon barnpsykologen genast, jag minns att jag brukade fantisera fram de värsta monster under sängen jag bara kunde, och sen låta en arm eller ett ben ”falla” ner över sängkanten och bli kvar där, hängande, bara för att verkligen testa det nya rike jag hade vunnit och om jag kunde bli skrämd av det jag inte såg.

Jag blev någon annan i mitt mörker, alla fel och brister gick inte att se i mörkret, jag och världen blev som vi borde vara, inte den falska vrångbild man ofta tvingas visa upp för en många gånger dömande omvärld när dagsljuset tränger in i alla porer och skrymslen av ens existens.

Senare upptäckte jag också en annan fördel med min totala brist på mörkrädsla, andra, som inte var rädda för allt det som jag var rädd för, skrämdes tydligen oerhört av den brist på synintryck och kontroll de utsattes för när mörkret härskade.

Det blev därför min styrka att vara mörkrets mystiska allierade, och det räddade mig och min självbild ur många kritiska situationer.
Jag minns hur jag fick leda klassens idrottshjälte, fotbollens grabbiga gåva till alla pappaföredettingar som själva missat sina egna slutspelschanser, honom ledde jag i handen genom stora skogen och längs öde åkrar hem till gården där han bodde, efter en skräckfilmsvisning hos en tjej vars föräldrar hade VHS.

Senare, vid fyllda tretton kunde jag återigen träda in i mörkret och känna dess trygghet, jag hade en stor garderob, som man kunde gå in i, dit kunde jag gå och släcka ljuset, stänga omvärlden ute med ett enkelt knapptryck.

En natt stod jag med blödande näsa djupt i mörkret inne i skogen och betraktade de två äldre tonåringar som på en buss bestämt sig för att ”pryla upp syntbögen”.
Jag stod där tyst, och såg dem vela inför mörkret och sedan brista i sitt finniga tonårsmod, uppblåst av dansk vodka, och med påklistrad kaxighet slänga ur sig gapiga men osäkert klingande hot, för att sedan lomma iväg i sina skitiga jeansjackor.

Jag är fortfarande inte rädd för mörker, jag är fullständigt livrädd för en massa annat, men mörkret är min vän.

Annonser

One comment

  1. Sweet!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: