h1

Läs: Under ytan…

25 november 2009

 

 

Under en period i mitt märkliga liv spenderade jag en del tid i södra frankrike, en plats i världen som under några månader på sommaren är upp till brädden full av värme, mat och människor som framför skraltiga motorfordon i extremt höga hastigheter kombinerat med extremt lite trafikvett, allt medan de svär osande eder.

En sommar i Roquebrune-sur-argens med all Brieost, nybakat bröd och Stella Artois varvat med träningsrundor på 25 mil, mytologisk cykelkultur och brunbrända, nyrakade ben är dock inte komplett utan ett besök i Monaco och det Oceanografiska museet…

Till historien hör att jag sedan barnsben haft vanan att läsa ‘Den tysta värden’ och Jaques Yves Cousteaus andra böcker på sommarsemestrarna. Det är inte för det underbara författarskapet, Jaques skrev pompöst och ganska platt i bästa fall, olidligt trist i värsta fall.
Det är kanske just det som är grejen, att ständigt läsa dessa torra och byråkratfärgade kapitel om det fantastiska havet och världen under dess yta som jag älskar, varje gång jag har möjligheten att lägga ifrån mig Monsieur Jaques avmätta texter och dyka rätt ner i den färgrika verkligheten.

Nå, i allafall hyrbilen brottas genom det fransmän kallar trafik till Monaco och museet. Och eftermiddagen ägnas åt att trava omkring i kvalmig värme och insupa havets förunderlighet under tyngden av luggsliten Monegaskisk pomp och ståt.

Sedan, när jag trött, svettig och farligt nära akut uttorkning staplar ut ur Albert den förstes lätt falnande monument till havets ära ter sig ju den lilla stranden nedanför byggnaden som rena himmelriket.

Badkläder finns ju naturligtvis inte med i packningen, där finns en snobbig skjorta för att komma in på Monacos Discon och det finns träningskläder som avyttrats i bakluckan på hyrbilen. Valet föll på cykelkläderna.

så iförd färgranna (Limegrönt och neonrosa, det här var på 80-talet), tighta cykelbyxor och omgiven av en stinkande atmosfär av ruttnande svett som mognat i en stekhet baklucka klättrade jag ner för den branta trappan till den lilla stranden medan solen långsamt brann ner i medelhavet.

Väl nere kastar jag mig omedelbart i vattnet, mest för att skölja bort min egen stank.
Nu simmar jag där, i mycket märkliga badkläder med inbygg hajskyddsparfym, med Kung Alberts hus tornande över mig och ser att det sitter en gammal man på en solstol brevid trappan jag just kavat mig ner.

Han ser ut som en typiskt fransk gammal man om än med en oklanderlig kostym under filten han bär över axlarna.
Det är något märkligt bekant med den frankiska näsan och det vita håret, men jag kan omöjligt placera det medan jag simmar runt och skrämmer fiskar med vällagrad nordeuropeisk svett och tigerbalsam.

Efter en stund känner jag mig avsvalkad och något mindre stinkande så jag bestämmer mig för att ta mig upp på stranden och byta till snobbskjortan och linnebyxorna. Jag står där och fummlar på väldigt svenskt maner med handuken för att inte exponera något opassande (cykelbyxorna är ju liksom förolämpning nog mot allt vad badmode heter)
för min enda åskådare och kan inte släppa den märkliga känslan av att jag sett honom förut.

Slutligen har jag samlat ihop mig och mina pinaler, vridit ur det mesta vattnet ur lycran som nu inte stinker fullt lika mycket, och är redo att gå upp för trappan.
Då säger den gamle ‘Bonjour Monsieur’ och jag förstår efter lite artighetsfraser på min stapplande franska att han gärna vill ha hjälp upp för trappan.

Vi klättrar upp för branten tillsammans och jag håller koll så att han inte tappar fotfästet medan jag på engelsk-fransk-spansk-svenska lyckas förklara att jag är från Suedois, att jag cyklar och att jo, havet är en underbar plats men att det är väldigt varmt inne på museet.

Sedan lämnar jag min strandfarbror, tar bilen ner till staden och promenerar runt bland lyxjakter och blonderade pumor med plasttuttar hela kvällen, för att sedan köra hem i den ljumma natten i en dammig hyrbil med ett par färgranna cykelbyxor hängande på tork över ytterbackspegeln.

Det är först dagen efter när jag ligger på stenstranden i Saint-Aygulf och öppnar min gamla tummade ‘Den tysta världen’ som jag inser att det faktiskt är självaste Jaques Yves Cousteau som jag hjälpt upp för stentrappan nedanför Oceanografiska museet i Monaco.

Självaste Jaques Yves Cousteau vars böcker jag släpar med mig till varje strand jag någonsin besökt….Och jag hade inte ens vett att ha anständiga badbyxor på mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: