h1

Tre veckor i dialektlimbo.

01 september 2009

Jag är inte bara dyslkr…dyksle…dklsy… ähh. ordblind, jag är inte heller bara en transvestit och jag är inte endast lite av en författarwannabe utan det rätta virket…..

Jag är också dialektalt förfördelad…

Jag HAR ingen dialekt, när jag öppnar munnen kommer det inte ut någon rustik del av svensk lokalkultur, det kommer en jolmig gröt av dialekter körda i en mixer tills de bara är en grå och opersonlig sörja.

OM det nu inte råkar vara så att någon i min omgivning talar på sin dialekt vill säga..

Det som händer då är inget mindre än en dialektal version av Woody Allens film ‘Zelig’, jag glider obekymrat in i denne persons dialektala jag, och talar helt plötsligt en perfekt göteborgska, eller låter som en Lena Nyyymahn som aldrig släppts ut utanför slussen.

Att vara en dialekt-tjuv leder inte så mycket till trubbel så mycket som det oftast leder till pinsamheter.

Chefen för Volvo lastvagnar stirrade på mig med en mycket frågande blick när jag helt plötsligt förvandlades till urgöteborgare och folk som kör sina spinningpass får lätt för sig att instruktören retas med dem när denne talar olika dialekt med varenda en i träningsgruppen.

Det som dock höll på att ta knäcken på mig helt och hållet var ett inhopp i ett projekt på gotland under tre veckor i januari…..

Det var inte så farligt att helt plötsligt mutera till en Gute, problemet var att jag fick med mig tre man från Piteå också…

Under tre mycket språkligt förvirrade veckor levde jag sålunda instängd med tre extremnorrlänningar och fem till sex supergotlänningar under åtta till tolv timmar om dagen….. och som jag led!!

Att kasta sig mellan “Svupp tjomänvisst” och “Nehh no skal je go uuut me fårena” dagarna i ända var de jobbiga dialekternas motsvarighet till att gå en åttaronders match mot Tyson och Ali, samtidigt, varje dag i tre veckor…

Nu är det ju dessutom så illa att på gotland under januari är det inte lika lätt att komma ut i naturens stilla tystnad för att slippa ifrån sina dialektspöken utan att frysa helt ihjäl, eller åtminstone frysa delar av sin kropp av sig som man trots allt under årens lopp blivit ganska fäst vid.

Så jag brukade stålsätta mig och ta en smärtsamt iskall promenad  i lä av ringmuren varje kväll för att komma bort åtminstone för några korta minuter.

Så, om ni under några veckor i januari såg en spöklik gestalt, ångestfyllt mumlandes knappt hörbara fraser på en märkligt jolmig och intetsägande svenska, vacklandes längs visby ringmur år 2001 så vet ni nu: det var inget kvarglömt spöke från försvenskningen som hemsökte ön, det var bara jag.

När jag så äntligen slapp från detta dialektala Shakespearedrama jag, oförskyllt kastats in i ,var jag under flera år faktiskt rent fysiskt oförmögen att säga ord som ‘Raukar’ eller ‘Snöschkoter’…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: